Graderingar!


Nu när vi har haft graderingar både i vår klubb och i väldigt många andra klubbar runt om i världen är det dags att tänka till lite gällande vad en grad faktiskt är. Frågar man en mängd olika personer så kan man få lika många svar. De som är någorlunda insatta i vad Budo är kommer förmodligen att svara ungefär samma sak. De som är nybörjare eller inte så införstådda i Budo, kommer förmodligen att ge många olika svar.
Vi tar det från början.

Vad är en grad?

Ja vad är en grad egentligen?

Frågar man en utomstående så är det ett tecken på hur bra man är, för det är oftast den fråga man får när man berättar att man tränar karate:

”Jaha, du tränar Karate… Vad har du för grad?”

Beroende på vad man svarar så blir reaktionen antingen

”OJ!! då måste du vara jättebra!!” alternativt ”OJ! Dig ska man alltså inte bråka med!!”

eller

”Oj, då är du inte så bra alltså?!”

Är man själv bland dem som inte än förstår vad Budo innebär så mäter man sig själv på det sättet också. Det är lätt att tänka att ”Wow vad jag är bra!” eller ”Oj, vad alla andra är duktiga…”

Men som nybörjare eller icke utövande så är det inte så lätt att faktiskt förstå vad en grad är. Märk väl att man kan tänka såhär i flera år och har man en tränare som uppmuntrar det så kommer man kanske aldrig att sluta tänka på det sättet.

 

Vad är det jag menar att en grad representerar?

En grad är en kunskapsmätare, ingenting annat. Det är inte en prestationsmätare på något sätt, utan graden du har visar bara vilken kunskap du förväntas ha.

Graden visar alltså att du bör besitta en viss kunskap samt att du har haft tid och ork att vara i dojon. Mer prestigefyllt än så är det inte. Alla vet vad din grad innebär, så det som gäller är att förhålla sig artig och ödmjuk och inte skylta med det. Det finns ett enda tillfälle där jag personligen säger vad jag har för grad och det när jag instruerar på grundskolor. Annars finns det inget syfte att göra det, framförallt inte i karatekretsar där folk redan vet. När det gäller grader så är den enda jämförelse man kan göra hela tiden den gentemot sig själv. Man bör aldrig jämföra sig med andra, för då har man missat poängen.

 

Ett typiskt ”Jag har högre grad alltså är jag bättre än du”-exempel som jag upplevt var mellan två vuxna människor, alltså vuxen-vuxna. Båda var då i femtioårsåldern, de var goda vänner och hade tränat tillsammans i kanske tio år. För sakens skull kallar vi dem X & Y.

X hade högre grad än Y i ett antal år och var med i processen när Y skulle testa för samma grad som X hade. Y klarade graderingen och ansåg därför att nu kunde inte X lära Y något längre – de var ju på samma nivå. Trots detta så hade X säkert tränat tio år längre, men inte sett någon orsak att gradera. En stund senare graderade Y till nivån över X, då Y hade tillfälle och X fortfarande inte brydde sig om graden utan tänkte att ”Det är ju bara en siffra”. Y frågade X ”Vill du att jag ska lära dig så att du också kan komma uppåt? Jag menar, jag är ju bättre än dig nu”. X blev väldigt sårad och Y tappade mycket respekt hos mig och många andra i karatekretsar, något som Y nu jobbar hårt på att reparera.

 

Att jämföra sig med andra är väldigt mänskligt, men att göra det inom karate, framförallt traditionell karate som vi utövar, har inget syfte då ingen vinner på det, utan man riskerar bara att få en av två personer att må sämre. Antingen en själv, om man jämför sig med någon man vill nå eller passera. Eller ännu värre, den man jämför sig med när man passerar eller kommer ”ifatt”! Den man kommer ifatt vet om att man har gjort det och behöver inte få höra det av andra, särskilt inte på ett sätt som kan uppfattas som nedlåtande. Självklart kan man dock på ett uppmuntrande sätt påpeka att ”nästa gång kan vi gå upp tillsammans” eller något liknande.

 

Så se till din egen utveckling och använd den gärna som exempel för att inspirera, men aldrig i jämförelse med någon annan. För det handlar i slutändan om att du har förvärvat kunskap genom att du har haft tid och ork att träna.

Vad är då kunskap?

Ok, så om en grad visar ens kunskap och att man har haft tid och ork att träna. Vad är då kunskap?

Något som man bara får vid ett tillfälle och sen alltid har? Absolut, kunskapen kan ingen ta ifrån dig! Men det är också mycket, mycket mer. Dels så är det en färskvara – om du inte jobbar med din kunskap så kommer den att förtvina. Men den är också något man ständigt kan förbättra och utöka.

Det här är ingen överraskning för de flesta. Jag kan bland annat ta ett exempel från skolans värld, gällande mattekunskaper.

När jag gick på gymnasiet var jag ganska hyfsad på matte och jag kunde förklara saker för mina klasskamrater så att de förstod. Det här var dock tio år sen och jag har varken underhållit eller utvecklat mina matematiska kunskaper. Idag är jag åtminstone tre kurser under där jag slutade på gymnasiet. Skulle jag vilja så skulle jag nog relativt fort kunna lära mig till den nivå jag var på utan så mycket hjälp. Kunskapen finns ju, men den är väl dold under annat som har varit viktigare.

 

Skulle jag däremot ha hjälp av en lärare (instruktör) då skulle jag kunna ta mina kunskaper till en helt ny nivå. Jag skulle fortfarande behöva underhålla och nöta de gamla form(l)erna för att utvecklas fortare. Men när man har någon som dels återställer och dels matar med ny kunskap så är det mycket lättare att öka sin kunskapsbas. Om man dessutom tittar på eller tar hjälp av andra utövare (klasskamrater), andra stilar och andra tränare (lärare) så kan man lära sig väldigt mycket. Man lär sig inte bara av dem, man lär sig också OM dem och deras tankar och idéer.

 

 

Jag skulle gärna säga att såhär har det alltid varit för mig men det skulle inte vara sant. Jag har dömt många karateutövare utifrån min egen förmåga och tänkt att ”oj, oj, oj, den där var inte vidare bra…”. Jag berättade vid ett tillfälle att jag tänkte så om en elev när jag var junior och fick en tillrättavisning och en god anekdot. Tillrättavisningen var given (”så ska du inte säga”) men anekdoten gick ut på att den jag sa det till hade tänkt likadant vid ett tillfälle i sin ungdom. Tränaren till denne hade då helt opåkallat frågat ”Vem är hans tränare?”. Det här resulterade i att jag fick höra att ”ibland bara kan inte eleven och ibland är tränaren dålig”. Självklart började jag nu döma tränarna istället… det är den bistra sanningen. För snart två år sen, när jag beslutade att gå en ny väg, började jag reflektera över det här mycket mer. Bland annat över att ”… tränaren kunde vara dålig” som jag hade fått höra. Ju mer jag har forskat i karatens värld, desto mer har jag insett att det oftast inte handlar om dåliga tränare eller dåliga elever. Det handlar om två saker:

  1. Tränare som inte KAN lära ut. Alla är inte menade att instruera och ibland får man det bara serverat att när man har en viss grad då ska man bara kunna instruera, trots att man kanske inte ens vill eller törs. Givetvis kan man växa in i det och för mig personligen finns det inte mycket som är roligare än att se andra utvecklas, men alla känner inte så.

2. Tanken bakom tekniken kan variera.

WOW!!

Det här var en ögonöppnare för mig. Man behöver inte med samma teknik alltid tänka på samma sätt, utan en teknik kan ha många olika betydelser och vägen dit likaså. Det här har gjort att för mig så kan en fråga som börjar med ”hur gjorde den där personen?” utvecklas till frågan ”varför gjorde den så?”. Att ersätta ”hur” till ”varför” har öppnat upp för fler perspektiv för mig och det kommer också av att jag vet var jag har varit och jag vet vart jag vill. Så tänkte jag inte när jag var yngre, mindre mogen och mer dömande.

 

För mig så har mitt eget dömande av andra blivit till ett lärande. Jag har gått från att bara se en ”dålig elev” till att se läraren bakom, och nu kommit till en punkt där jag istället funderar över ”vad hade läraren för tanke med tekniken?”

 

Schismer och nya stilar uppkommer för att man har sett och ser på saker på olika sätt. Det betyder inte att det är fel. Det betyder att det finns sånt som man kanske inte hört, sett eller tänkt själv!

 

 

Så igen, jämför dig inte med andra utan se till din egen utveckling och använd den gärna som exempel för att inspirera, men aldrig i jämförelse med någon annan.

 

Bälten

 

En ny grad betyder ibland ett nytt bälte. Även om allas utveckling inom karate är individuell finns det vissa gemensamma nämnare för hur långt man kommit vid de olika graderna.

Vitt bälte -> du har öppnat boken och börjat upptäcka vad karate är. Du förstår inte allt men du försöker och du härmar det de runt omkring dig gör. Detta för att det första steget för att lära sig karate är att få huvud-hand-fot-koordinationen att fungera.

Grönt bälte -> gör, gör, gör, öva, öva, öva. Det är egentligen det enda att säga om grönt bälte. Man är i ett gränsland där kroppen har börjat fungera som man först tyckte att alla andras kroppar såg ut att göra. Koordinationen har dessutom fått nya utmaningar i ordentlig höftutveckling och fler tekniker och kator.

Brunt bälte -> Nu börjar man inse att allt man gör inte bara hänger ihop utan också vad det faktiskt kan användas till.

Svart bälte-> Koordinationen är där den ska, höften och andningen är ordentligt utvecklad och man vet VAD man gör. Nu börjar man fundera i banorna ”varför & hur gör jag?” Samt ”kan jag göra det här annorlunda eller kan jag använda samma teknik på flera sätt?” Nu, efter flera år, börjar den riktiga resan.

 

Det här inlägget kan verka negativt mot grader och graderingar, men det är inte syftet med inlägget. Syftet är snarare att förklara vad innebörden av en grad är. Själva graderingen är till för att man ska kunna använda sina kunskaper i en pressad situation.

 

För mig har den här resan sällan varit tråkig och jag har utvecklats som person och karateka. Jag följer gärna dig längs din resa.

 

Vi ses i Dojon!

Arigatou gozaimashita!