Kastvecka


Förra veckan var det kastvecka och det var en på seniorfronten så pass intensiv och hög nivå på kasten att även instruktörerna hann kasta. Det är något som har varit en milstolpe den här terminen, att kasten ska vara så tekniskt bra och starka så att man kan kasta varandra säkert utan ständig uppsyn. När den nivån finns, vilket det har visat sig att den gör, då kan alla närvarande kasta till och med instruktörer.

 

Juniorpasset gick i samma tema i torsdags som i tisdags och inleddes med falltekniker för att sen gå över på kasttekniker. Det var ett riktigt bra flyt på juniorpasset också även om det är mer angeläget att alltid ha viss uppsikt där än vad det ska behöva vara under seniorpassen.

Senaste veckan har jag prioriterat att vara med på juniorpassen och det har varit riktigt kul. Det är skönt att barnen lär känna en och inte upplever att man bara är en magisk figur som dyker upp på graderingar.

 

I torsdags så pratade vi framförallt på seniorpasset om två saker:

Grunduppvärmning

Här pratade vi igenom vad det är vi gör i grunduppvärmning, oavsett hur grund den är så finns alltid samma moment med hos oss i våra uppvärmningar. Inte varje moment i sig men vi pratade igenom hur en uppvärmning går till. De två mest sammanfattande förklaringarna var:

Flås och smidighet eller värme och stretch och

Utifrån och in.

 

Och det är precis så vi värmer upp, vi börjar med flås/värme och jobbar med smidighet/stretch utifrån och in.  Varför? Jo, i karate så behöver man viss smidighet, har man den inte från början så bygger man upp den sakta men säkert. Ingen förväntar sig att man ska kunna göra en full split dag 1! Men vi står ofta i låga och långa ställningar och därför är en ökad smidighet bra att jobba med. Men innan man kan jobba på sin smidighet så måste man få upp värmen i musklerna och blodet, annars går man sönder, mycket och fort! Så därför jobbar vi med flås och smidighet men varför jobbar vi utifrån och in? Är det inte lättare att göra tvärtom? Jag vet faktiskt inte om det är lättare att göra tvärtom eller inte, däremot vet jag att blodet färdas längre för att ta sig längst ut på kroppen. Har man alltså flås och stretchar fötter och vader och uppåt så har man varmt blod som färdas genom kroppen och därför hjälper till att värma allt på vägen dit. Dessutom är det relativt lätt att komma ihåg att alltid börja med tårna och avsluta med torson. Däremellan kör man armar, axlar och huvud.

 

Efter att man har mjukat upp hela kroppen så kommer styrkemoment såsom armhävningar, situps och dylikt. Känner den som leder uppvärmningen att ”nej, vi är nog inte tillräckligt varma i nästa kroppsdel som ska stretchas” ja då lägger man in ett moment som fokuserar där för att ingen ska skada sig. Där är benböj, hukstuds, ”hunden kissar” och liknande övningar bra komplement om man är ute efter höft och ljumskpartiet. Andra övningar används för andra områden. Vad man väljer att köra som inledningsflås är upp till den som håller uppvärmningen, vanligast är dock att vi hoppar krysshopp och ”åker skidor”.

 

Nycklar till bra kast

Utöver att prata igenom uppvärmningen så genomfördes också en sådan. Individuell då det är (åtminstone för grönt bälte och uppåt) förväntat att man bör kunna en uppvärmning så pass bra att man kan värma upp sig själv. vitbältarna fick agera skuggor på brunbältare ifall de var osäkra på vad de skulle göra. Efter uppvärmningen så körde vi en snabb ”svanskull” med ukemi inslag föjt av lätt jogg med ukemi. Sen var det dags att kasta! De som var närmast att tänka på gradering fick förtur att kasta vilket innebar att de flesta andra färgade bälten i dojon blev kastade. Det är inte riktigt sant då även instruktörerna hann kasta då det är ett sånt flyt i kasten nu att det är möjligt att göra så. Under tiden så nämndes också de fyra nycklarna för ett bra kast. Dessa fyra finns i alla våra kast och mer därtill. 

Nära

Var nära din motståndare när du lyfter! Jag myntade uttrycket ”äckligt nära” för säkert tio år sedan och det är ett återkommande uttryck i just kastsituation. Detta av den enkla anledning att det är så nära man behöver vara för att kasta utan att överantränga sig. Dessutom är det grundläggande fysik att saker (eller folk) blir tyngre ju längre bort från sig man håller det. Håll en ICA/COOP-kasse när du handlar nästa gång och för den längre ut från kroppen så kommer du märka just detta om du inte redan var medveten om det. I ju-jutsun pratar man om något som kallas för ”kraftcirkeln” det är precis vad det här handlar om, där man är stark där vill man jobba, där motståndaren är stark där vill man inte vara. Dessutom när man jobbar med sina tekniker nära så döljer man för motståndaren vad som komma skall och ökar sina chanser. För den som vill se exempel på det rekommenderar jag att man tittar här:

Fem minuter in i analysen av den här mmamatchen visar Holly Holm upp både varför man inte ska vara för vid i sina tekniker samt varför vi i vår klubb fokuserar mycket av den mawashigeri träning på det sätt vi gör.

Höft

Att använda ”taisabak” kroppsförlyttning med höften är något vi gör i alla våra kast. Det är i höften vi hämtar kraft för att förflytta oss snabbt och diskret (så att motståndaren inte ändrar riktning när vi gör det). Det ger när utfört korrekt att motståndaren slår i luften eller snuddar en med sin hand. Huvudsaken är att den tänkta träffytan inte är där den förväntades vara och man skapar ett moment där motståndaren förhoppningsvis tappar fokus. Den förhoppningen är den vi vill utnyttja för att kontra och sedan kasta motståndaren. Används inte höften i förflyttningen i kombination med en blockering så kommer motståndaren antingen träffa sitt tänkta mål eller följa med i den riktning man försvinner.

Rak rygg

Det går inte att säga för många gånger och det spelar ingen roll vilken budoart man utövar ”Ha ryggen rak”! Det gör så många saker med ditt kroppsspråk men när du kastar så gör det att du minskar risken att förstöra ryggen. Det finns inte en tyngdlyftare som lyfter med böjd rygg och hävdar att den har bättre teknik och styrka än de som lyfter med rak rygg. Dessutom håller de inte lika länge då diskarna i ryggraden kommer att börja ge upp. Utöver det så ger en bättre hållning en starkare utstrålning, det hjälper en att andas lättare (en böjd rygg komprimerar ofta överkroppen så att lungornas förmåga att ta in luft påverkas), det ger bättre balans och återigen så minskar man möjligheten för motståndaren att se vad som kommer.

Tyngdpunkt

Även detta är en sån sak som inte kan påpekas för ofta: tyngdpunkten! Det vi vanligvis hör och säger gällande karate är ”ha en låg tyngdpunkt”. Det är helt rätt det vill vi ha. Det vill även vår motståndare ha för att bibehålla sin balans och styrka. Så vad måste vi göra då, om två personer båda jobbar på att ha låg tyngdpunkt? Jo, när vi har gjort vår taisabak då vill vi in nära ”äckligt nära” med god balans och låg tyngdpunkt och få motstånadaren ur balans på ett eller annat sätt. Är det så att motståndaren är stor och tung, ja då utnyttjar vi det istället för att krocka och bli ”överkörda” och vice versa givetvis.

 

Sådär ja! Ett långt inlägg med många tankar att applicera. För den som tränar karate regelbundet törs jag garantera att ingen av dessa fyra ”nycklar” är något som inte har hörts i den egna dojon oavsett stil och sammanhang. Det är nämligen fyra saker som används i den mesta karate som praktiseras, jag törs inte lova att det är så i all karate men i mycket av den. Vi ses i Dojon!

 

Arigatou gozaimashita!