Hårt! Roligt! Jobbigt! Underbart! Karate!

Fyra stadier som passerades under passet i torsdags. Tydligen av ett flertal deltagare.

Och så ska det kunna vara på ett karatepass! Det var hårt trots att det ”bara var kata”. Kata är kata och det blir vad man gör det till. Går man in och kör så fullt ös man kan då blir ett katapass hårt! Tänker man att kata är chill, då blir passet chill. Inställningen till vad man har framför sig påverkar hur passet blir. Framförallt när passet innehåller alla kator utom styrkekatorna, riktigt roligt!

 

När passen är hårda, då blir det roligt! Så fungerar i alla fall karate för mig, ju hårdare pass desto roligare känns det:) när passen är hårda och man kämpar på allt man kan då händer det att man passerar en gräns. Passet går från hårt och roligt till att bli jobbigt! Kroppen orkar inte och hur stark man än är så måste man bara andas. Orkar man mentalt kämpa sig igenom det här och går över kroppens matthet då, då kan passet bli underbart. Helt galet underbart! Det är en stor del i vad vi kallar karate: hårt, roligt, jobbigt, underbart! Men det blir vad man gör det till, för vad är en hög grad det egentliga beviset på? Jo att man har kämpat igenom och tagit sig till nivåer man kanske inte visste att man hade. För att inte nämna den helt underbara träningsvärk jag personlige har haft i två dagar nu!

 

”A black belt is a white belt that never gave up”.

 

Arigatou gozaimashita!