Att leva karate

Att leva karate är något jag till min omgivnings förtret (ibland) gjort lite för mycket. Eller vissa i min omgivning menar att jag går in för mycket i karaten. Jag menar på inte motsatsen men åtminstone att jag inte skulle vara den jag är om det inte var för karaten. Den ständiga strävan att bli något bättre, inte bara tekniskt eller rent styrkemässigt utan personlighetsmässigt. För det är något som blir mer och mer uppenbart för mig, att träna karate är att lära känna sig själv, kroppsligt och mentalt. Det gäller inte bara i nuet, utan det är ett mer långtgående upptäckande av sig själv: Vem är jag? Vem har jag varit? Vem kan jag bli?

 

Givetvis påverkar mer än karaten livet i helhet, men om jag ser på min omgivning så är det inte många i min närmaste umgängeskrets som inte utövar eller har utövat karate. Jag kan med stor säkerhet säga att jag hade inte rest runt i världen på det sätt jag gör idag om det inte var för karaten, det är jag oerhört tacksam för, för jag har fått se så mycket spännande saker. Jag hade förmodligen inte träffat min sambo om det inte var för karaten. Jag hade inte heller hamnat i vikariepoolen på grundskolorna i Enköping om jag inte blivit rekommenderad av folk inom karaten att söka och dessutom dessutom rekommenderat att anställa mig för sina arbetsgivare. Den känsla för struktur, hierarki och ledarskap jag fått från karaten kan helt klart ha hjälpt både i min militära bana men också i den yrkesbana jag kommer att gå in i.

 

Det är lite vem jag är och vem jag har varit, för utan att minnas vem jag har varit så är det omöjligt att vara den jag är idag. Men vem kan jag bli? Det återstår att se, det jag vet är att det hela tiden är ett ouppnåeligt mål jag strävar efter. Att veta sina gränser och hela tiden tänja dem en aning är det som utvecklar till ett nytt ”jag”. Ibland går det för långt och då måste man backa ett steg eller två. Jag tror att det är därför Budo och Karate är så präglat av etikett och ”budord” som det ändå är, när man bryter etiketten så tappar man i anseende men när man bryter ”buden” mot sig själv då får man backa ett par steg. I lördags genomförde vi 100 kata-challenge och jag är jätteglad att vi gjorde det och stolt över alla som deltog.  

 
Hade jag lyssnat på Dojo Kun punkt 5 så hade jag dock stannat hemma ”Giv akt på din hälsa”. Svag feber och ett utövande på 50-75% i 100 kator är inte klokt och därför har jag legat utslagen ett par dagar nu.. Jag är inte heller frisk nog att träna ikväll trots att febern är borta, det skulle inte vara värt att bli sjukare.

 

Så kan det alltså gå när man bryter sina gränser istället för att tänja dem. Men så är det med livet och att leva karate, man lär sig nya saker om sig själv hela tiden. Att hela tiden vilja utveckla sig och bli något bättre är i min värld inte något negativt, det man bör komma ihåg dock är att man måste prioritera i vilken ordning man gör saker. Sensei Masao Shimizu sa en gång till mig ”Stefan-san, först familjen, sen skola/jobb, sen Karate”. Det är en bra ordning och något jag försöker bli bättre på att efterleva.

 

Vi ses i dojon!

Arigatou gozaimashita!